Om barns och ungas rätt till kultur

Att ta barnen på allvar, att låta deras fantasi flöda, att använda sig av den källan för skapande och utforskande av verkligheten är, eller borde vara, en självklarhet i ett kultiverat samhälle som vårt, men också att lyssna till den oro, den sorg och rädsla, den längtan och undran som varje barn bär med sig.

Unga Klara har under Suzanne Ostens ledning varit en barnens och barnkulturens banerförare under 35 års tid – banbrytande i Sverige, förankrad i Norden och med tiden alltmer uppmärksammad världen runt. Ett forskande, ett konstnärligt laboratorium har Unga Klara kallats, i ständig dialog med sin publik, ett processtänkande som hela tiden förvandlar de medverkande till agerande tillsammans med publiken.
Genom att anlägga ett barnperspektiv på allt vill denna teater nå inte bara barnen utan också oss vuxna. Det finns nästan ingen vuxen som aldrig varit sju år gammal och betraktat världen med barnets blick. Samtal, process, dialog, publikutveckling, aktiverande, delaktighet, kvalitet – allt detta har genom åren blivit Unga Klaras signum.
Och nu går man vidare, trots de bräckliga ekonomiska realiteterna, med ett projekt som löper över tre år och som heter Uppfostrarna och De ouppfostringsbara, med premiär i morgon. Det är modigt, djärvt och värt respekt.

Fru talman! Vänsterpartiet menar att skolan, redan från förskolan och upp till gymnasiet, har ett stort ansvar för små och större elevers tillgång till kultur, såväl egna uttryck som möten med professionella kulturarbetare inom skolans dörrar. Kulturskolan fyller som frivillig skolform en viktig funktion, förutsatt att avgifterna hålls på en låg nivå eller helst inte finns alls.
De estetiska ämnena är livsviktiga för alla elever, inte bara för dem som i framtiden kanske kommer att ägna sig åt konstnärlig verksamhet. Skolbiblioteken ska vara välutrustade, levande och tillgängliga för alla.
Vi vill att kommunerna tar sitt ansvar med stöd av en nationell kulturlag, som garanterar en rik kulturell mylla för alla att växa från, som människor och världsmedborgare. Skolan ska ge kraft och inspiration.
Eller som den franske poeten Jacques Prévert skulle ha sagt om han varit svensk: Barn äger allt – utom det man tar ifrån dem.

__________

Torsdagkvällens mörker skingrades av skenet från facklor och hurrarop för bok och bildning när Sveriges Författarförbund samlades på Romanstorget (var annars?) vid Forum Nacka. Detta för att uttrycka sitt starka stöd för de de kommunala biblioteken i kommunen som den moderatledda trojkan vill avhända sig. Slagorden rullade muntert ut i februarikvällen: Nacka inte biblioteken! Och: Ingen blir glad av entreprenad!

4000 namnunderskrifter, hänvisningen till UNESCO-folkbiblioteksmanifest och allmänt humanistiska argument väger tyvärr lätt när ekonomismens beslutfattare håller i klubban inför upphandlingsbeslut, men ändå! Är det inte dags för också de borgerliga – och kulturvärnande – medborgarna att sätta ner foten?

Biblioteken, liksom public service, skall ju vara till för oss alla, självständiga och fria från såväl politiska kontrollmekanismer som vinsttänkande styrgrupper. Folkbiblioteken i Sverige är av hävd ett av de offentliga åtaganden som utgör grunden för en praktiskt fungerande demokrati. De skall värna yttrandefriheten, den fria kunskapsförmedlingen och åsiktsbildningen. Detta är något annat än vad kommersiella styrmedel strävar mot. Så därför: Upphäv beslutet att upphandla driften av Nacka kommuns folkbibliotek! Löd slutklämmen på författarförbundets ordförande Mats Söderlunds apell, denna kallvarma februarikväll 2011.

Kära medmänniskor och bästa meningsmotståndare!

I begynnelsen var ordet. Och ett av de få fornnordiska ord som man hittar i engelskan är w i n d o w.
Eller v i n d a u g a som det hette på den tiden, då vikingarna ville vidga sina vyer genom att härja runt i öster- och västerled, v i n d a u g a – vindens öga. Det utgjordes av en glugg i vägg eller tak, för att släppa in lite ljus. Med glaset kom inte bara mera ljus in i köket utan också ett latinskt låneord: fenestra, fönster.

Jag kommer att återvända till fönstren!

Kultur, som vi idag ska debattera, kan betyda allt – och ingenting. Odling, brukar det heta, och det låter vackert. Men kultur är så mycket mer än att så och skörda, det handlar kanske först och främst om hur det är, hur det känns, att vara människa bland alla de andra människorna i denna vår värld.

Om man ska diskutera kulturen, eller kanske till och med konsten, då gör man bäst i att inte blanda in pengar i samtalet, eftersom pengar alltid reducerar tankeflödet och förminskar det som det hela handlar om: själva livet, hur det är att vara människa, hur vi på en och samma gång både är unika individer men samtidigt flockdjur och så väldigt lika varann.

Konst och kultur… Förr pratade vi om de sköna konsterna, som bestod av litteratur, konst, musik, teater. Punkt slut. Men det var då det och nu är det nu.

I vårt digitala flimmer hinner nu knappt vara nu, innan det blir nyss. Utvecklingen går svindlande fort, de sköna konsterna har vuxit i numerär och uttrycken för dem är givetvis starkt skiftande.

Vetenskap och konst… är ett annat begreppspar, som nog strävar åt ett annat håll,från känsla och subjektivitet till förnuft och erfarenhet. Men vad sysslar konstnären med om inte just detta: att pröva sig fram i livet, tillvaron och samhället för att ta reda på och förmedla vad det är som gör oss till människor?

Hur långt kan man gå, var finns gränsen? Det är frågor som den experimenterande kulturen också kan ägna sig åt i en strävan efter att förnya och utveckla konstens uttryck.

Konst, kultur och pengar… Vi lever i siffrornas tid, när pengar är makt och där ekonomi ersatt alla andra icke-materiella argument som religion, ideologi, utopi, filosofi, rubbet! Det är på ekonomismens altare som våra humanistiska värderingar kan offras i lönsamhetens namn…

Tyvärr präglar detta synen hos den regering som nu sitter också vid det kulturella rodret.

Konstnärerna kan inte längre vara enbart skapande och kreativa, de ska framför allt verka som företagare och entreprenörer på en marknad där ekonomisk framgång likställs med kvalitativ upphöjelse.

I detta marknadsspel förvandlas vi som medborgare till kunder, i stället för att vara medagerande blir vi reducerade till skattebetalare.

Just skattesänkningen har av vår kulturminister åberopats som en betydande insats till kulturens fromma! I stället för fri entré till statliga museer – för alla besökare – blev det sänkta skatter, och förstås: mest för den som tjänar mest.

Medan vi förr kunde diskutera kommersialismens negativa följder för kulturlivet, så framhävs nu – av den borgerliga sidan – just kommersialismen som en drivfjäder.

Men kulturen är allas rättighet!

VÄNSTERPARTIET ser det som sin uppgift att värna också kulturen som en självskriven del i det vi kallar världens bästa välfärd.

I vårt kulturprogram – KULTURKOMPASSEN – presenterar vår syn på konst och kultur.

Vi vill med kraft hävda att

- Kulturen är en omistlig del i det demokratibygge som aldrig får bli avslutat, utan måste värnas och bättras på dag för dag.

- Kulturen skall värna varje människas lika värde och rätt till egna uttryck och kan bidra till att Sverige blir det Annorlundaland där vi alla kan leva tillsammans med både våra gemensamma, djupt mänskliga sidor och alla våra individuella olikheter.

Samtidigt som kulturen förmår bevara vårt kulturarv, så skall den ha frihet att växa fritt och bedriva lekfullt experimenterande utanför såväl statliga som marknadsmässiga måttstockar.

Det är viktigt med ett både-och tänkande när det gäller kultur:

- Både rimliga villkor för de professionellt arbetande kulturskaparna och en stor tillgänglighet för folk flest att ta del av, delta i och berikas av det som de sköna – och ibland mindre sköna – konsterna har att erbjuda.

- Och även ett värnande om den icke etablerade kulturens verksamheter och uttryck, både ungdomlig hip hop i storstan och glesbygders dansbanor.

Eller om ni så vill: både Moderna Museets ibland svårtydda verk och den livskraftiga och underskattade tradition som handens tysta kunskap uttrycker i såväl hård som mjuk slöjd.

- Både en självklar satsning på våra stora, nationella institutioner som operan, Dramaten, Moderna museet, Nationalmuseum och de andra och en lika självklar investering i övriga Sveriges knutpunkter för kultur.

Kulturkompassen pekar ut en riktning som på allvar tar fasta på det demokratiska ansvar som finns för kulturens framtida utveckling.

Vi i Vänsterpartiet efterlyser en kulturlag där staten, regionerna, landstingen, kommunerna skall ta sitt fulla ansvar för att också kulturen skall fördelas rättvist över hela landet, till alla människor för vilka endast det bästa är gott nog!

Givetvis utgör kulturlivet en spegelbild av dagens samhälle, på gott och på ont, med de orättvisor och det förtryck som finns i världen och vårt eget samhälle återspeglas också i kulturen.

Några har tillgång till uttryck och andra förvisas till avtryck

Det räcker med att se på det offentliga rummet: de som besitter kapital kan köpa sig reklamplats, de som inte har pengar lämnar avtryck i form av graffiti eller annan mer eller mindre illegaliserad gatukonst.

Politiken är bland annat drömmarnas återvinningsstation. Våra personliga drömmar, de som finns även i vaket tillstånd, kan transformeras till gemensamma tankar och drivkrafter för att utveckla och förändra samhället – och oss själva – till det bättre.

Kulturen är en allmänning där alla måste få plats och där allt kan hända! Ta musiken, till exempel, vilka ordlösa bryggor har inte den byggt upp när olika traditioner möts, blandas och utvecklas till något som ingen på förhand visste.

Jag har alltid betraktat världen som min hembygd, även om min geografiska utgångspunkt är en liten by i norra Värmland ett par mil norr om den 60:e breddgraden. Jag betraktar mig som värmlänning, svensk, nordbo, världsmedborgare…

Den fiol som tillhör mitt kulturarv har flera strängar: en bär prägel av de blånande bergen och de finska invandrare som kom från Savolax på Karl IX:s tid, en är sotig som städet i smedjan där vallonerna lärde oss en del om järnhanteringens konst, en har en del att berätta en del om livet i Kristiania, dit många värmlänningar arbetsvandrade innan staden döptes till Oslo och en sträng är stämd i den vind som resandefolket lärde känna in på bara huden.

Herr talman, strängarna på min fiol har hämtat näring ur många väderstreck, och den musik som strömmar ur den tillhör alla.

Nu vill jag återvända till vindögat, gluggen i väggen till vårt gamla pörte. Är det så lite ljus som vi skall släppa in i vårt svenska hus?

Jag ställer frågan till Sverigedemokraternas Mattias Karlsson.

Jag vill ha ett stort och öppet ljusinsläpp i vårt samhälle, ett fönster som man kan använda för att orientera sig runt om i världen.

Jag skulle vilja fråga Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna, om han kan komma på några kulturella yttringar och uttryck i Sverige som otvetydigt har utrikiska rötter? Och som trots det kan accepteras…

Före valet enades Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet om den mest ambitiösa satsningen på kultur i modern tid: 1 miljard ville vi ge för att stärka kulturens plats i dagens Sverige.

Vi lever ej av bröd allenast, också själen måste ha sin näring. Kulturen behövs och den måste få kosta!